Att fundera

Igår kväll när jag inte kunde sova så letade jag upp några av mina gamla bloggar. Måste försöka exportera innehållen från dessa och spara ned någonstans. Hursomhelst så blev det en dos nostalgi när jag bläddrade mig igenom sida efter sida som jag skrev för nästan nio år sedan. Det blev även så otroligt uppenbart hur mycket som har hänt på nio år.

En del av mig kan sakna det där även om jag sitter här idag och är betydligt mycket lyckligare än vad jag var då. Så vad är det jag saknar? Skulle tro att en del består i spänningen inför framtiden, vilket är lite lustigt eftersom framtiden i sig fr.o.m. nu är lika oviss som den var då. Men det fanns kanske fler osäkra kort förut och ansvaret var så mycket mindre. Jag var inte klar, faktiskt knappt påbörjad med min inköparutbildning. Livet som jag levde då var kanske inte mindre stressfyllt och mindre ”vardag” – det var periodvis mycket plugg, extrajobb, ta hand om vovve, lite mer extrajobb, komma på vad man skulle äta till middag, eget företagande, ha tid för sina vänner och om jag inte missminner mig helt en stor stress över frågan ”kommer jag att leva ensam förevigt eller kommer jag att träffa någon?”. Det gick att leva på ett par futtiga kronor i månaden och ibland med lite guldkant, även om det inte fanns utrymme för några större extravaganser. Nu sitter man här med betydligt högre lån, fast jobb men också det största; en familj(!) att ta hand om. Inom dessa nio år hann jag (och hade turen) att träffa mitt livs kärlek, vi flyttade ihop, förlovade oss, gifte oss och har skapat ett nytt liv tillsammans. Alltså hallå – vad hände?! Det är otroligt häftigt. Tack vare att jag träffade min man så fick jag ju även en större familj/släkt vilket också är en stor och fantastisk förändring av betydelse!

Samtidigt som det känns som igår som jag skaffade M (det är alltså snart nio år sedan) så känns det samtidigt som en hel evighet sedan. Men när jag läser i min gamla blogg att han har busat, lekt och härjat nattetid så undrar jag om det verkligen är min hund som jag skriver om?! Haha!

Jag har väl alltid varit en person som oroat mig. Men orons innehåll har skiftat från tid till tid. Tänk om mitt 30-åriga jag hade kunnat skriva ett brev till mitt 20-åriga jag. Då hade jag skrivit att det inte är någon idé att oroa sig (jag antar att det skulle även mitt 40-åriga jag skriva till mitt 30-åriga jag så note to self – stop worry :-)). Men jag hade skrivit till mitt 20-åriga jag att sluta oroa mig för att inte bli klar med en utbildning som jag sedan kunde ”bygga en karriär” på. Jag hade bett mig själv av sluta hänga kvar i destruktiva relationer för det behöver och ska faktiskt inte vara så. Jag hade sagt att när du minst anar det kommer du att hitta din kärlek – så sluta leta så förjäkligt :-). Jag hade också skrivit att jag skulle njuta mer av terminen i New York för jag har hela livet framför mig i Sverige sen.

Jag saknar till viss del lite av det där med att inte behöva ta så stort ansvar (ansvar är såklart en naturlig del av att vara vuxen och ja, det är jag ju på pappret). Men jag kunde ”satsa” och framförallt vågade jag satsa på mitt egna företagande. Det räckte med ett jobb på 50% för att få utgifter och inkomster att gå ihop. Jag kunde testa mina idéer för att försöka stå på egna ben – vilket jag kanske inte riktigt lyckades med hela vägen men jag provade iaf. Jag är ju fortfarande till stor del samma person som jag var då men en aningens tryggare sådan – någon som motiveras av att få skapa och driva eget, kanske lite av en drömmare som vill testa mina drömmar. Mitt 20-åriga jag hade dock aldrig i livet kunnat uppskatta ett rött gammalt torp med utedass, något som mitt (nästan) 30-åriga jag kände en extremt stor längtan till. Mitt 20-åriga jag hade definitivt inte velat leva något familjeliv vilket idag är en självklarhet. Byggnadsvård visste jag inte vad det var och processer i alla dess former var det tråkigaste som fanns. Men jag har lika svårt idag som då att trivas i större sociala sammanhang och jag har fortfarande behov av att bara vara själv periodvis (särskilt efter längre och många ”sociala” tillställningar). Jag har alltid varit men är nog ännu mer rädd idag för att fastna i ett ekorrhjul – vilket det känns som att det blir lätt när man sitter där med bostadslån, fast jobb och ett ansvar för sin familj. Samtidigt ska det bli spännande att se hur livet kommer att se ut när jag är 40, för framtiden är ju faktiskt ett oskrivet blad, lika mycket nu som det var då.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>