Att visa dagens projekt

Vi har inte bara fikat idag! Min snälla man tog även fram borren och satte upp två hyllor/tavellister. Tyckte att det blev väldigt bra att få upp dem bakom dörren där det annars är ett ”dött” utrymme. Den nedre hyllan kan hon nå själv idag och den övre hoppas jag att det dröjer lite innan hon når då det är lite tunnare sidor i de böckerna ;-). Och jag körde Tesas tavelupphängning (man slipper göra hål i väggen, yay!) på W:s lurviga kompis som skulle upp.

Att äta nachosemla

Ja alltså, är man en sucker för socker och bakverk så är det ju klart att man måste testa ”nachosemlan”. Jag ligger ju efter med tidigare årens ”trendsemlor” (semmelwrapen, prinsessemlan) – får kanske bli mitt mission att hitta sådana nu den sista tiden på föräldraledigheten.

Så hur var den?! Är man ute efter en semla med fluffig bulle så blir man besviken. Men det är ju också ofta där det fallerar – bullen. En torr bulle kan ju få vilken semla som helst att bli urtrist. Så det är ju ett smart drag att göra något helt annat av den – t ex att satsa på knaprig deg. Jag tyckte att den var helt fantastisk. Mandelmassan föll mig i smaken, grädden var lagom vispad. Kul att få ”dippa” och bestämma själv hur mycket eller lite mandelmassa och grädde som jag vill ha åt gången. Har ju provat två grejer från Mr Cake tidigare och även de var ju grymma. Så han (eller ja de) fortsätter att imponera.

Att måla mer med Annie

Hohojaja Annie Sloan säger jag bara. Tre tråkiga och olikfärgade ramar blev helt plötsligt tre roliga ramar i samma kulör.

Jag har nu testat gilding för första gången. Inte helt illa men behöver nog jobba på tekniken. Kvällskurs?!

Att fundera

Igår kväll när jag inte kunde sova så letade jag upp några av mina gamla bloggar. Måste försöka exportera innehållen från dessa och spara ned någonstans. Hursomhelst så blev det en dos nostalgi när jag bläddrade mig igenom sida efter sida som jag skrev för nästan nio år sedan. Det blev även så otroligt uppenbart hur mycket som har hänt på nio år.

En del av mig kan sakna det där även om jag sitter här idag och är betydligt mycket lyckligare än vad jag var då. Så vad är det jag saknar? Skulle tro att en del består i spänningen inför framtiden, vilket är lite lustigt eftersom framtiden i sig fr.o.m. nu är lika oviss som den var då. Men det fanns kanske fler osäkra kort förut och ansvaret var så mycket mindre. Jag var inte klar, faktiskt knappt påbörjad med min inköparutbildning. Livet som jag levde då var kanske inte mindre stressfyllt och mindre ”vardag” – det var periodvis mycket plugg, extrajobb, ta hand om vovve, lite mer extrajobb, komma på vad man skulle äta till middag, eget företagande, ha tid för sina vänner och om jag inte missminner mig helt en stor stress över frågan ”kommer jag att leva ensam förevigt eller kommer jag att träffa någon?”. Det gick att leva på ett par futtiga kronor i månaden och ibland med lite guldkant, även om det inte fanns utrymme för några större extravaganser. Nu sitter man här med betydligt högre lån, fast jobb men också det största; en familj(!) att ta hand om. Inom dessa nio år hann jag (och hade turen) att träffa mitt livs kärlek, vi flyttade ihop, förlovade oss, gifte oss och har skapat ett nytt liv tillsammans. Alltså hallå – vad hände?! Det är otroligt häftigt. Tack vare att jag träffade min man så fick jag ju även en större familj/släkt vilket också är en stor och fantastisk förändring av betydelse!

Samtidigt som det känns som igår som jag skaffade M (det är alltså snart nio år sedan) så känns det samtidigt som en hel evighet sedan. Men när jag läser i min gamla blogg att han har busat, lekt och härjat nattetid så undrar jag om det verkligen är min hund som jag skriver om?! Haha!

Jag har väl alltid varit en person som oroat mig. Men orons innehåll har skiftat från tid till tid. Tänk om mitt 30-åriga jag hade kunnat skriva ett brev till mitt 20-åriga jag. Då hade jag skrivit att det inte är någon idé att oroa sig (jag antar att det skulle även mitt 40-åriga jag skriva till mitt 30-åriga jag så note to self – stop worry :-)). Men jag hade skrivit till mitt 20-åriga jag att sluta oroa mig för att inte bli klar med en utbildning som jag sedan kunde ”bygga en karriär” på. Jag hade bett mig själv av sluta hänga kvar i destruktiva relationer för det behöver och ska faktiskt inte vara så. Jag hade sagt att när du minst anar det kommer du att hitta din kärlek – så sluta leta så förjäkligt :-). Jag hade också skrivit att jag skulle njuta mer av terminen i New York för jag har hela livet framför mig i Sverige sen.

Jag saknar till viss del lite av det där med att inte behöva ta så stort ansvar (ansvar är såklart en naturlig del av att vara vuxen och ja, det är jag ju på pappret). Men jag kunde ”satsa” och framförallt vågade jag satsa på mitt egna företagande. Det räckte med ett jobb på 50% för att få utgifter och inkomster att gå ihop. Jag kunde testa mina idéer för att försöka stå på egna ben – vilket jag kanske inte riktigt lyckades med hela vägen men jag provade iaf. Jag är ju fortfarande till stor del samma person som jag var då men en aningens tryggare sådan – någon som motiveras av att få skapa och driva eget, kanske lite av en drömmare som vill testa mina drömmar. Mitt 20-åriga jag hade dock aldrig i livet kunnat uppskatta ett rött gammalt torp med utedass, något som mitt (nästan) 30-åriga jag kände en extremt stor längtan till. Mitt 20-åriga jag hade definitivt inte velat leva något familjeliv vilket idag är en självklarhet. Byggnadsvård visste jag inte vad det var och processer i alla dess former var det tråkigaste som fanns. Men jag har lika svårt idag som då att trivas i större sociala sammanhang och jag har fortfarande behov av att bara vara själv periodvis (särskilt efter längre och många ”sociala” tillställningar). Jag har alltid varit men är nog ännu mer rädd idag för att fastna i ett ekorrhjul – vilket det känns som att det blir lätt när man sitter där med bostadslån, fast jobb och ett ansvar för sin familj. Samtidigt ska det bli spännande att se hur livet kommer att se ut när jag är 40, för framtiden är ju faktiskt ett oskrivet blad, lika mycket nu som det var då.

Att få hjärtan

Lilla W fick sina första smycken av min lillasyster m a o W:s moster.

Ett klassiskt månadsstenshjärta (har nu lärt mig att det är ametist för W) och ett litet armband som min lillasyster bar som liten. Väldigt gulligt rent utseendemässigt med så små smycken men såklart även av min syster!

Att ha haft lediga dagar tillsammans

Nu är vi hemma igen sedan ett par dagar tillbaka! En vecka i väst gick otroligt snabbt! Vi hann umgås mycket med familj, vänner och hitta på diverse aktiviteter samt fira jul i efterskott och fira in det nya året! W fick så många och fina julklappar att det inte är klokt!! Redigt bortskämd den lilla tösen! Nu dröjer det kanske lite innan vi åker igen – men som tur är får vi besök istället inom kort!

Snart är julledigheten slut och jag och W spurtar in i det sista av föräldraledigheten. Hur kan det ha gått ett år?? Blir fint att A och W får en massa tid tillsammans men det känns väldigt konstigt att jag ska vara den som går till jobbet tidig morgon och sedan komma hem på sen eftermiddag!

Påtal om att det snart har gått ett år. Ja, det innebär ju också att vi har en snart 1-åring här hemma! ETT ÅR! Det måste vi fira såklart! Har precis drämt iväg en order till partytajm… hur mycket roliga kalasgrejer finns det inte?!